Unconditional

Jag drömmer om ett liv i solidaritet. Ett liv där ingen sviker, ett liv där vi alltid är en, vi skiljs aldrig. i en värld där landsgränser endast finns på filmer, där rasism inte är ett ord. Ett liv där endast lycka musik och dans förekommer om kvällarna.
vi skulle ha lyst upp hela stan, som två starkt lysande stjärnor borde göra.

Det livet är inte verklighet.
verkligheten är miserabel. Men borde vi inte lysa ändå? borde vi inte dansa till våra toner? Borde vi inte finna lyckan i det lilla som finns, i våran chans att förändra. Borde vi inte vara oskiljaktiga då?

Är det en metafor?
vad menar ni?

Verkligheten raserar, vi lös aldrig tillräckligt. vi dansade aldrig tillräckligt och någon av oss gav upp för lätt.