Unconditional

Nu är påsken här, eller över, ska jag vara helt ärlig så vet jag inte riktigt. Den är som de andra kristna högtiderna som jag inte firar. 
Har i alla fall det galet fint. Har fortfarande min underbara pojkvän här, bara hans närhet gör allting underbart. 

Har också jobbat en del för den nystartade lokaltidnignen Jmini. 
Det har varit väldigt intressant och lärorikt, har varit på Elmias raggarmässa och försökt fota folk, inte den bästa miljön för mig. lol. 
Har även fotograferat mingel på krogar och tagit bilder till en intervju med en före detta soldat i vietnamkriget. 
Dessutom blivit skriven om själv. En del. 
Det finaste är nog ändå att komma hem efter att ha varit i stan och fotograferat, till en glad hund och en asmysig pojkvän som städat hela hemmet, diskat och bakat bröd tills jag kommer hem. 
Människan är fan otroligt fin, just so you know! 

Nu har jag äntligen fått klart bilderna från julturkavalkarden som jag lovade att slänga up för ett tag sedan..! 

Dessutom beger vi oss snart upp till Stockholm, vilket jag är otroligt taggad på..! :D

 

Ett steg närmare straight edge. 
Ett steg ner i ångesten.
Ett steg närmare studenten.
Ett steg in i paniken.
Ett steg mot de mörka hålet.
Ett steg till in i körkortspaniken
Ett steg in i pressens vakum
Denna jävla stress och press, det kväver mig.
Jag ska klara detta, jag ska ta mig upp. 
Lika säkert som jag en dag ska bli brandman så ska jag klara allting. 
Nästa vecka ska flera saker fixas. Ska sätta upp en checklista på min vägg när jag kommer hem, den ska prickas av. 
Jag ska ordna allting.
Jag ska sluta med att kräla mig igenom veckorna och ha helgerna som mål, helger. det börjar bli ett beroende. ett mål. och ingentig där emellan blir av betydelse.
Det är nog inte många som tror mig, knappt jag själv.
Men envisheten bör segra, även denna gång. 

Först ska jag uppleva ännu en helg. 
Det blir fantastiskt. 

Ser ni mönstret? Ser ni upprepningen? 

Har lite bilder från helgen som jag tänkte dela med mig av. 
Det bar iväg till linköping för att fira internationella kvinnodagen med Benjamin och Elin. 
Det blev flummigheter, föreläsning och allmänt chillande. Senare gjorde jag och Benjamin smoothie, mackor med avocadoröra och popcorn. Helmysigt. 
På lördagen begav vi oss till vadstena och chillade hos hans morsa. Köpte massa godis och kollade på galet bra film. Underground. Helt klart sevärd! 

http://www.youtube.com/watch?v=iKdl5r7_ZPc

Vi avslutade helgen med en solig promenad genom vadstena. bättre kan de inte bli! 

Jag drömmde om klasskamp, det var en väpnad revolution. 
Vackrare än den vackraste sommaräng, Vi tog tillbaka makten och reste oss upp ur förtrycket. 
Det var vi mot dom, på riktigt! 

Vårat uppror kostade oss många liv, många av mina kamrater finns inte längre i livet, de föll för vår frihet, under den röda fanan. Men vi gav inte upp för det. Ingenting av det som hände hade någon form av enkelhet. Det är aldrig någon som har sagt att det ska vara enkelt och det har aldrig varit enkelt. Borgarna kallade in militär, de fick med sig Nato. Mot folket, vart tog demokratin vägen? 
Jag var tacksam över att vi kunde svara med samma medel. Vi fick förstärkning av våra internationella kamrater. De kom för att hjälpa oss, för att få ännu ett kommunistiskt land i världen. för allas bästa. 
Tillsammans, miljontals arbetare från alla världens hörn. 
Vi blev oslagbara. 
Vi segrade. 
Efter så mycket förtryck från kapitalismen, efter så mycket svält, slaveri och plågor så segrade vi. 
Ingenting var för gäves. 
Framtiden var vår, på riktigt! 

Eller? 
Ett pipande ljud skär genom mina öron, det är inget flyglarm, sirener? Nej..
Jag rycker till och slänger väckarklockan i golvet. 
Jag hör hur högervindarna viner utanför fönstret, jag känner hur huvudet snurrar. 
Ännu en hel arbetsdag framför mig.. trors det så har jag knappt råd att äta mig mätt. 

Jag tillhör inte överklassen, jag har det inte bra. Jag är en arbetare som nu sitter fast i fas 3. 
"Vart tog revolutionen vägen? Vart är våran frihet? " Tänker jag och ser hur ett flygblad från Svenskarnas parti flyger in på golvet från brevinkastet. 
Jag flyttar blicken och den hamnar på en kniv som jag lämnat på diskbänken.. 
Det finns ändå knappt något hopp.. 
Revolutionen var bara en dröm. 
Men mina döda kamrater är verklighet, fast de dog inte i kampen om våran frihet, utan på sina arbetsplatser. Inte alla så klart, majoriteten blev dödade på gatan när nazzarna invaderade staden. Dem har ju skydd från polisen nu mera, så de får härja fritt.

Jag tar ett stadigt grepp om kniven och vandrar in mot toaletten. 
Innan jag stänger dörren slänger jag en blick på morgontidningens rubriker som lyder
"Självmorden ökar, ingen vet varför" 

-Ja du kapitalist, undra varför....

Jag har lyckats dra på mig världens förkylning. 

Började känna mig hängig i måndags och mådde rent av piss framåt kvällen. 
Så har legat hemma både igår och imorgon, ska sjukanmäla mig från skolan imorgon också. Hoppas dock på att jag mår bättre med tanke på att jag har kärlektion imorgon. Well.. 
Ligger efter i skolan, tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att jobba ikapp nu när jag ändå bara ligger hemma. men klart som fan så ska febern cepa upp en som fan så man knappt kan varken läsa eller skriva en mening utan att huvudet halvt ska explodera. Suck. 

Te, farmville, vovven och min underbara pojkvän har gjort tillvaron uthärdlig. 
Nu ska jag gå å lägga mig. 
Ska försöka ta mig upp vid 9 imorgon i alla fall. 
Förhoppningsvis få lite saker fixade innan jag ska till körskolan.