Unconditional

Har nu varit med om min första helg i Sverige som singel. 
Och jag är fan inte imponerad, inte de minsta. 
Det är fint, och jag blir smickrad när jag får komplimanger, men när det går till överdrift och när killar tror att bara för jag blivit singel är jag intresserad av att göra någonting över vänskaplig nivå med dom. 
Det är väldigt illa att anta sånt anser jag, 

Sen har vi den guppen som säger att dom finns där för mig om jag har det jobbigt nu, samtiigt så stöter dom på mig, snälla, fatta att ni bara gör det jobbigare för mig. Jag orkar inte! 
Jag vill inte ha något jävla förhållande. 
Jag vill inte ha något jävla ligg hellere, sånt äcklar mig. Man har ex med den man älskar, ingen annan. PUNKT
Och om jag någon gång ska ha ett förhållande igen så tänker jag bli klar med min skola först och få jobb som brandman. Sen kan man börja tänka på sånt. 

Förövrigt så har helgen varit fin. 
Va på spelning på insikten, det var fint. Satt i kassan större delen av tiden. 
Drog hem med natbussen, älskar att komma hem och sova hemma, kan ha något med att jag alltid är nykter å göra xD 

Igår sov jag till halv tre, gick upp å käkade frukost och duschade, sen drog jag ut till morsan vid 4, lagade mat och brylépudding med henne och anna. 
Sen drack vi vin och kollade på bilderna från Tunisien och satt å snackade halva natten. 
Snackade också med Mouhammed i tele, det var fint. Jag saknar honom.. 

Idag har jag varit på nyfiket och jobbat från 4- 10. 
Nu är jag hemma, slänger upp två bilder, anledningen till att det inte blev några från spelnignen var att jag lyckades glömma mitt minneskort i datorn när jag drog hemifrån xD

Jag drömmer om ett liv i solidaritet. Ett liv där ingen sviker, ett liv där vi alltid är en, vi skiljs aldrig. i en värld där landsgränser endast finns på filmer, där rasism inte är ett ord. Ett liv där endast lycka musik och dans förekommer om kvällarna.
vi skulle ha lyst upp hela stan, som två starkt lysande stjärnor borde göra.

Det livet är inte verklighet.
verkligheten är miserabel. Men borde vi inte lysa ändå? borde vi inte dansa till våra toner? Borde vi inte finna lyckan i det lilla som finns, i våran chans att förändra. Borde vi inte vara oskiljaktiga då?

Är det en metafor?
vad menar ni?

Verkligheten raserar, vi lös aldrig tillräckligt. vi dansade aldrig tillräckligt och någon av oss gav upp för lätt.

Äldre människor brukar säga till mig
"Åh, i din ålder händer så mycket, och så mycket förändras"
Jotack, det kan ni fan ta å skriva upp.

Det är något sjukt, satt och kollade igenom bilder på min fb innan, då märktes det verkligen, också när man tänker tillbaka. Man får så mycket livserfarenhet på bara några få år.
Jag vågar knappt ens tänka på hur mitt liv kommer se ut om 3 år.
Eller jo det gör jag, och jag längtar dit!


Om man tar exemplet att förlora någon. 
Jag har ju nyligen blivit singel efter ett förhållande på över ett år. 
Hade detta hänt mig för bara 2 år sedan hade jag reagerat väldigt olikt. 
Jag hade troligtvis legat och bölat i några dagar, tagit närmsta vassa föremål och skurit sönder mig, lagt allting på migsjälv och intalat mig att allt är mitt fel. 

På den tiden sa folk att det hade med åldern att göra, då blev jag förbannad. 
Men idag kan jag till viss del hålla med. Men ändå inte hel. 
Allting handlar om att jag var svagare då, jag hade inte varit med om lika mycket i mitt liv, och det är helt naturligt, jag var inte ens  närheten av den självständiga och starka människan jag är idag. 
Och det spelar ingen rll hur gammal man är om man är en svag person. Men för många så går det bort med åldern. 

Idag ser jag saker ur helt andra perspektiv. Visst är det trist att mitt senaste och längsta förhållande inte höll. Men vafan, vad hade jag väntat mig? 
Jag visste innan att vi var olika. Att han inte trodde på kärlek livet ut, att han inte strävade efter att hitta en livskamrat. Jag vet inte vad han tänker nu om sitvationen, eller om mig. Men jag bryr mig faktiskt inte så mycket, jag vet vem jag är, jag vet att det inte var mitt fel, jag har inte gjort något fel. 
Sånthär är livet, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att kärlek är någonting för mig. Jag menar inte att jag inte trivs i ett förhållande, för det gör jag om förhållandet är bra. Mn jag tror inte att jag kommer hitta någon som är som mig, som skulle klara av att leva med mig resten av livet. Eller jag skulle stå ut med. 

Vilken kille vill egentligen ha en självständig kvinna med starka ideal, som jobbar på räddningstjänsten, fladdrar runt i halva världen och ah.. 
Allvarligt. 
De flesta män är dominanta och vill vara det högsta hönset, och de vill absolut att tjejen ska vara beroende av honom. 
Det funkar inte någonstans.
Och är dom åt andra hållet funkar det ännu mindre xD


Men vad gör det egentligen? 
Jag kommer trivas skitbra om några år med boende i Malmö, jobb på räddningstjänsten och omgiven av vänner. 

eller kanske boende i Tozeur och jobba som brandkvinna där, med hela släkten, nära naturen, öknen, positivitet.. och massa vänner och äventyr. 

Vart jag än hamnar efter min utbildning så är jag säker på att jag kommer gillat!