Unconditional

Jag drömmde om klasskamp, det var en väpnad revolution. 
Vackrare än den vackraste sommaräng, Vi tog tillbaka makten och reste oss upp ur förtrycket. 
Det var vi mot dom, på riktigt! 

Vårat uppror kostade oss många liv, många av mina kamrater finns inte längre i livet, de föll för vår frihet, under den röda fanan. Men vi gav inte upp för det. Ingenting av det som hände hade någon form av enkelhet. Det är aldrig någon som har sagt att det ska vara enkelt och det har aldrig varit enkelt. Borgarna kallade in militär, de fick med sig Nato. Mot folket, vart tog demokratin vägen? 
Jag var tacksam över att vi kunde svara med samma medel. Vi fick förstärkning av våra internationella kamrater. De kom för att hjälpa oss, för att få ännu ett kommunistiskt land i världen. för allas bästa. 
Tillsammans, miljontals arbetare från alla världens hörn. 
Vi blev oslagbara. 
Vi segrade. 
Efter så mycket förtryck från kapitalismen, efter så mycket svält, slaveri och plågor så segrade vi. 
Ingenting var för gäves. 
Framtiden var vår, på riktigt! 

Eller? 
Ett pipande ljud skär genom mina öron, det är inget flyglarm, sirener? Nej..
Jag rycker till och slänger väckarklockan i golvet. 
Jag hör hur högervindarna viner utanför fönstret, jag känner hur huvudet snurrar. 
Ännu en hel arbetsdag framför mig.. trors det så har jag knappt råd att äta mig mätt. 

Jag tillhör inte överklassen, jag har det inte bra. Jag är en arbetare som nu sitter fast i fas 3. 
"Vart tog revolutionen vägen? Vart är våran frihet? " Tänker jag och ser hur ett flygblad från Svenskarnas parti flyger in på golvet från brevinkastet. 
Jag flyttar blicken och den hamnar på en kniv som jag lämnat på diskbänken.. 
Det finns ändå knappt något hopp.. 
Revolutionen var bara en dröm. 
Men mina döda kamrater är verklighet, fast de dog inte i kampen om våran frihet, utan på sina arbetsplatser. Inte alla så klart, majoriteten blev dödade på gatan när nazzarna invaderade staden. Dem har ju skydd från polisen nu mera, så de får härja fritt.

Jag tar ett stadigt grepp om kniven och vandrar in mot toaletten. 
Innan jag stänger dörren slänger jag en blick på morgontidningens rubriker som lyder
"Självmorden ökar, ingen vet varför" 

-Ja du kapitalist, undra varför....