Unconditional

Jag ser familjer och jag ser par, de har bott här i hela sitt liv, och verkar inte haft mycket motgångar. Jag ser hur de lider, lider över hur illa dom blir behandlade av varandra. Kvinnor som blir kuvade och misshandlade av sina män. Människor som blir utnyttjade av sina partners och gamla gubbar som svär över att de aldrig fått chansen att leva lyckligt med någon. 
Jävla idioter säger jag bara. Vad tänker ni när ni svär åt den ni påstår er älska? vad tänker ni när ni höjer näven mot era fruar eller flickvänner? Vad tänte du när du var otrogen mot hen som verkligen gjorde allt för dig? 
Vad tänker ni med när ni ser erat förhållande rasa samman framför era ögon? 
Varför vaknar ni inte upp och gör någonting? Snälla! 

Vad tänker hen som precis smällde igen dörren till sin gråtande unges sovrum? 
Vad tänker hen som häller upp ännu ett glas sprit trots att barnet sitter brevid och gråter. 
Vad tänker ni med när ni raserar era liv, liv som kunde blivit något vackert. 

Vad tänker makthavarna med när dom utvisar människor till döden? 
Vad tänker den personen som skriver på pappret om att småbarnspappan ska åka till irak och bli hängd. 

Jag vet vad jag tänker när jag ser dessa familjer, dom som innan var så lyckliga, dom som va så tighta. 
Det är dom som håller ihop, trots att livet är hårt och de inte vet hur framtiden kommer se ut så håller dem hårt i varandra. De tar vara på den tiden de har tillsammans, de visar riktigt kärlek. 
Där förekommer inga slag och förtryck, trots den dagliga ångesten så hörs inga skrik. 
De är räda om varandra.
Så som alla borde vara. 

Men istället så behandlar ni varandra såhär... 
Vilka är de egentligen som borde utvisas? 
Säg mig, vilka är det mest rätt att köra ut? 

Är verkligen den irakiska pappan med en lycklig familj de lämpliga offret för eran idioti? 
Har ni aldrig tänkt tanken på att slänga ut ett gäng hustrumisshandlare? Eller några våldtäktsmän? 
Jag frågar er, ni med makten som beslutar om dessa människors liv? 
Vem borde egentligen värderas högst?