Idag är dagen som vi alla fasat över. Dagen då kommunbeslutet tas om vårat hus.
Det är exakt två timmar tills vi sa samlas utanför kulturhuset och tillsammans gå till Erik Dahlbergsgymnasiet där mötet kommer att hållas. Idag är den dagen då vi troligtvi kommer att få ett besked om att vi ska slängas ut från vårat hus. Vi allihopa som varit där så länge. Vad kommer hända?
En kamrat som nu befinner sig i Sydney skrev nyss såhär " Nu sitter jag som sagt på andra sidan jorden och är livrädd att kommunen ska ta ifrån oss vårt hem, som vi har gett tusentals liter blod svett och tårar i att bygga till att vara den plats som det är idag."
Och det är precis så det är, vi alla har lagt ner så mycket på detta hus, vi har kämpat tillsammans, vi har alla fått så otroligt mycket nya vänner i detta huset. Snälla, låt oss bara vara ifred!
Jag kan inte se en framtid utan kulturhuset, det är tack vare det huset som jag och många andra blivit dem vi är idag. Jag hade aldrig varit den jag är idag omd det inte vore för kulturhuset, mer än halva min bekantskapskrets har jag träffat på kulturhuset. Flertalet gånger då jag funderat på om det verkligen är värt att leva har jag tittat tillbaka på bilder och tänkt på alla fina minnen från huset. Ja, det är helt klart värt, beslutet är enkelt, det är inte dumt att leva för kulturhuset, det är en väldigt bra idé.
Och utan allt stöd och all hjälp som jag fått i mina dagar av underbara kamrater i huset, utan de vet jag inte vad som hade hänt med mig. Utan alla härliga stunder i huset vet jag inte om livet hade varit så soligt.
Vi ska fan ha kvar vårat jävla hus, ta inte ifrån oss vårat hem jävla borgarsvin!
Nu klarar jag inte av att skriva mer, ögonen tåras och ag vet inte vad jag ska göra. Jag är nervös, och framförallt jävligt rädd.
Det är exakt två timmar tills vi sa samlas utanför kulturhuset och tillsammans gå till Erik Dahlbergsgymnasiet där mötet kommer att hållas. Idag är den dagen då vi troligtvi kommer att få ett besked om att vi ska slängas ut från vårat hus. Vi allihopa som varit där så länge. Vad kommer hända?
En kamrat som nu befinner sig i Sydney skrev nyss såhär " Nu sitter jag som sagt på andra sidan jorden och är livrädd att kommunen ska ta ifrån oss vårt hem, som vi har gett tusentals liter blod svett och tårar i att bygga till att vara den plats som det är idag."
Och det är precis så det är, vi alla har lagt ner så mycket på detta hus, vi har kämpat tillsammans, vi har alla fått så otroligt mycket nya vänner i detta huset. Snälla, låt oss bara vara ifred!
Jag kan inte se en framtid utan kulturhuset, det är tack vare det huset som jag och många andra blivit dem vi är idag. Jag hade aldrig varit den jag är idag omd det inte vore för kulturhuset, mer än halva min bekantskapskrets har jag träffat på kulturhuset. Flertalet gånger då jag funderat på om det verkligen är värt att leva har jag tittat tillbaka på bilder och tänkt på alla fina minnen från huset. Ja, det är helt klart värt, beslutet är enkelt, det är inte dumt att leva för kulturhuset, det är en väldigt bra idé.
Och utan allt stöd och all hjälp som jag fått i mina dagar av underbara kamrater i huset, utan de vet jag inte vad som hade hänt med mig. Utan alla härliga stunder i huset vet jag inte om livet hade varit så soligt.
Vi ska fan ha kvar vårat jävla hus, ta inte ifrån oss vårat hem jävla borgarsvin!
Nu klarar jag inte av att skriva mer, ögonen tåras och ag vet inte vad jag ska göra. Jag är nervös, och framförallt jävligt rädd.
Demonstration,
Jönköping,
Kommunbeslut,
Kulthusjkpg,
Kulturhuset,
KulturhusetJkpg,
ångest,
